Blogg

Umgås eller inte umgås - det är frågan

På min dotters jobb spelas det bordtennis på lunchrasterna. Runt, runt går spelet tills det bara är två duellanter kvar. De har så roligt att de till och med stannar kvar ibland efter jobbet för att spela klart. Och så har de afterwork ibland, trots att arbetsgruppen är blandad, både vad gäller yrken och ålder.

På mitt jobb gör vi inte speciellt mycket tillsammans. Åtminstone inte hela gruppen. (De kanske sticker iväg utan mig, men jag är i så fall så dum att jag inte har fattat det)

Jag har funderat en hel del på det där, och jag måste tillstå att jag är ganska avundsjuk på dottern som ofta pratar om det skojiga de gör.

Inte för att mina jobbarkompisar skulle vara sämre människor eller att jag skulle ha ett tristare jobb. Nej, så är det verkligen inte. Tvärtom. Vi skrattar ofta i lunchrummet och på våra möten är det högt i tak. Men eftersom vi tillbringar så mycket tid tillsammans, kanske det skulle vara roligt att lära känna varandra på ett lite annat sätt. Tänker jag ibland.

Men vet ni, jag är så himla lat att jag inte gör något åt det. Trots att det faktiskt är så att alla på en arbetsplats har en möjlighet att bidra till trivseln, kanske rentav ett ansvar.

Jag vet inte varför jag i princip har slutat med det, men jag fixade ofta olika muntrationer förut; bjöd in till grillfester, samlade ihop ett gäng till lunchpromenader, drog ihop insamlingar när någon fyllde år och hade med kaka till kaffet ibland.

Jag har till och med varit så bekväm att jag inte har följt med när det har bjudits in till musikquiz.

Men jag ska försöka bättra mig.

Hur har ni det med era jobbarkompisar; är det bra som det är eller behöver ni en puff för att få ihop gänget lite? Är det ens nödvändigt att man umgås på fritiden om man har en yrkesmässigt god stämning på arbetsplatsen? Skriv gärna till mig på kerstin.porshed@blt.se och berätta.

Det skulle vara riktigt roligt att få göra ett reportage om en arbetsplats där man har hittat flytet även där.