Blogg

Där står vi redo att diska tårttallrikarna

För några veckor sedan var det min squashkompis Sylvia. Och i förra veckan var det ännu en nära kollega, Elin, som slutade och lämnade platsen bakom mig tom. Den har tack och lov fyllts upp av en annan mycket trevlig jobbarkompis, Ingemar. Så det finns hopp för min hörna av kontorslandskapet, även i tider av förändring.

Och visst är det väl så det ska vara. Folk rör på sig, söker nya utmaningar på nya platser.

Men det händer alltid något inom mig när någon som jag arbetat med i många år tackas av, när något som varit tar slut – och kvar står jag och de andra, redo att diska tårttallrikarna och fortsätta med våra arbetsuppgifter, nästan som om inget hade hänt.

Det går inte att förneka det, men varje gång jag hör någon berätta om sitt nya liv, blir jag avundsjuk. Då vill jag också slita upp bopålarna och dra iväg till något helt annat. Något som inte står still. Något som inte viskar förföriskt i mitt öra att ”Det är nu eller aldrig. Snart är du för gammal för att göra något nytt. Och det kan ju faktiskt vara så att gräset är mycket grönare på andra sidan än du någonsin kunnat föreställa dig.”

Eller skulle jag verkligen göra det? Jag har ju ett väldans roligt jobb, ett hus som jag älskar och kärleksfulla människor i min omgivning att luta mig mot. Jag har mitt bästa liv. Och jag vet ju inte ens vad den där romanen, som jag och många andra av min sort drömmer om att skriva, skulle handla om.

Det är nog bara så det kan vara en helt vanlig onsdag i takdroppens tid, innan de första snödropparna tittar fram och man känner livet i sig spritta av ren och sann vårglädje.

Jag tror jag ska kolla om det finns någon lämplig kvällskurs eller så. Det är dags för en ny hobby.