Blogg

Nä, jag har verkligen inget att ta på mig

I morgon är det födelsedagskalas hemma hos oss. Och kanske skulle man vara lite vårfin då, tänker jag, och börjar dra i galgarna där det hänger några usla klädtrasor i trista färger.

För hur det än är med den saken, så har man inga fina kläder när man verkligen behöver dem. Annars kan det minsann drälla av olika sorters kläder i vårt hem.  Men aldrig när tiden rinner alldeles för snabbt och det börjar bli kris.

”Jag har inget att ta på mig”, gnölar jag olustigt med de trasiga strumpbyxorna i högsta hugg (Varför håller de  aldrig mer än en dag? Det står väl ingenting på paketen att de är för engångsbruk.). Maken suckar och säger att som han minns det så var jag så himla nöjd förra våren när jag hade handlat flera fina toppar och minst en klänning.

Som om det skulle hjälpa mig nu.

Men man kan ju verkligen undra var de där kläderna finns. Kanske på samma ställe dit så många strumpor beger sig så att man ska stå där med en av varje sort, redo att rocka sockorna vareviga dag.

Att mina löpartajts har en förmåga att gömma sig är däremot ett fenomen jag accepterar. Vill de inte komma ut och lufta sig är jag inte den som tjatar.

Tacka vet jag mysbyxorna som alltid finns där man lagt dem, redo för en kopp kaffe och en god bok eller en mysig stund i tv-soffan.