Blogg

Den första berusande känslan av försommar

När jag tänker på den där första, nästan berusande känslan av försommar tänker jag ofta på en torsdagskväll för länge sedan.

Jag hade begett mig till ridskolan tillsammans med en kompis, och det visade sig att det bara var vi två som skulle rida den kvällen.

”Ni kan väl ta varsin häst och rida ut en sväng själva”, sa ridläraren lite nonchalant. Som vore det den naturligaste saken i hela världen.

Bara en sådan sak..att få rida ut själva…det bubblade som av kolsyra i hela kroppen. Och när vi sedan svängde upp mot Bastasjö riktigt spratt det av livsglädje i ridskolehästarnas ben. Jag minns att vi gav dem lösa tyglar i galoppbacken där de älskade att länga på stegen men alldeles för ofta fick lägga band på sig och vi fullkomligt flög över den stora ängen där maskrosorna skamlöst bredde ut sig.

Och lövverket, det skira lövverket, det var som ett tak av grönska ovanför oss när vi skrittade genom den storslagna allén.

De här ljuvliga majkvällarna, när doften av försommar är alldeles ny, är som gjorda för att skapa nya minnen av den där sorten som gör att jag när som helst kan sluta ögonen och se två småtjejers oförställda lycka en kväll när försommaren var deras och allt var möjligt.