Blogg

Prisat vare sömntåget

”Ska vi ta en runda lite senare i kväll?” Sa kompisen som ville släpa ut mig i löparspåret. Och ja, jag säger släpa för i går kväll var jag verkligen inte i min mest alerta form.

Jag vet inte hur ni andra har det med sömnen, men min blir liksom sämre ju äldre jag blir. Kanske som en påminnelse att helvuxna människor inte behöver sova så mycket. Kanske för att hormoner spökar. Eller så är det en stygg kombination.

Men jag är naturligtvis inte dummare att jag förstår att det också har med stress att göra- stress när det är mycket kring mig och stress som skapas när jag inte kan sova. Det blir som en ond cirkel, märkligt nog oftast i slutet av månaden.

Så håller det i sig några dagar, jag går omkring som på glas och är superkänslig. Rätt som det är tar kroppen ut sin rätt, jag sover några nätter. Och är i ok fas igen. Tills det är dags för nästa lilla period.

I går hade jag kväll haft en sådan där vecka när jag ligger som på nålar, slumrar in lite, vaknar, går upp en sväng, slumrar in…. Men plötsligt precis efter en alldeles för svulstig middag kände jag det, sömntåget var på väg. Jag skulle kunna sova stående om jag hade velat!

Tolv timmar senare stötte jag ihop med en ung kollega vid kaffemaskinen. ”jag har sovit nio timmar i natt”, meddelade jag glatt. Varpå han tittade lite konstigt på mig och sa ”Jaha…?!?”

Jag hade alldeles glömt att det fanns en tid när man kunde tryna en hel söndag ända fram till två och ändå somna gott på kvällen. Det trista är bara att jag inte hade vett att uppskatta det då och se sömnen för vad den är; en sann gåva till mänskligheten.